Geometrisk perfektion
Få soffor är så präglade av devisen ”less is more” som Florence Knolls soffa, ritad 1954. Trots sin enorma betydelse som arkitekt och entreprenör, ville hon inte glänsa själv. Som ledare för designföretaget Knoll ville hon att andra formgivares mer iögonfallande design skulle sticka ut bredvid hennes egna basmöbler.
Så viktigt det är att fortsätta berätta om dem som genom stilar och möbler fortsätter att både påverka och behaga oss, decennium efter decennium. Dessa skapare av arkitektur, inredningar och produkter som är tidlöst hållbara, både i gestalt och material. Florence Knoll, den amerikanska arkitekten, möbeldesignern, inredningsarkitekten och entreprenören är en sådan. Hon hade ett särdeles stort inflytande på den amerikanska, modernistiska stil som växte fram under efterkrigstiden och sägs ha definierat det moderna USA. Organisation och funktion var hennes honnörsord och dessa kombinerades med sval elegans i möbler, textilier och i inredningar för mängder av företag. Hennes fingertoppskänsla, gedigna utbildning och tidiga vänskaper med en rad, också trendsättande, europeiska designer utgjorde grunden för hennes karriär. Många av hennes produkter säljs än i dag genom Knoll, företaget hon genom sitt ledarskap präglade. ”Florence Knoll Sofa”, ritad 1954, är den mest kända och uppskattade – kallad ”höjden av perfektionism och en översättning av rytmen och proportionerna i modern arkitektur från mitten av 1900-talet”.
TIDIGT FÖRÄLDRALÖS. Florence Knoll föddes 1917 i staden Saginaw i Michigan. Denna 100-åriga modernistiska pionjär, som i dag bor i Miami, blev föräldralös redan vid 12 års ålder. Eftersom hon tidigt visade talang för att rita möbler och inredning, skickades hon till en internatskola som ingick i det berömda, konst- och vetenskapsinriktade Cranbrook Educational Community, utanför Detroit. Campuset, som grundades i början av 1920-talet, kom att bli känt som den amerikanska modernismens vagga, med en rad berömda namn bland både studenter och lärare. Bland annat var Carl Milles professor på skolan i nästan 20 år och Cranbrook har därför världens näst största samling av hans skulpturer, efter Millesgården i Lidingö. Den finske arkitekten Eliel Saarinen var länge en av prefekterna vid skolan och hans son Eero både student och lärare. Den unga Florence Schust, som hon hette som ogift, togs under familjen Saarinens vingar under sin tid på skolan i mitten av 1930-talet. Tillsammans med Charles och Ray samt Eero Saarinen jobbade hon med möbeltillverkning före ett års arkitekturstudier i London, just innan kriget bröt ut.
Tillbaka i USA arbetade hon för diverse Bauhaus-relaterade storheter som flytt Tyskland; Walter Groupius, Marcel Breuer och Ludwig Mies van der Rohe.
Den sistnämnde beskrev hon som sin viktigaste mentor. I den tidigare nämnda soffan som fick hennes namn, hade de geometriska och tidlösa formerna inspirerats av van der Rohes rationella sentens ”less is more”.
Florence Schust flyttade i början av 1940-talet till New York, där hon bland annat lärde känna Hans Knoll, som 1938 hade startat företaget som bar hans namn. Knoll kom från en tysk mycket känd möbeltillverkarfamilj som i hemlandet hade producerat möbler sedan 1865, bland annat tidiga alster av Mies van der Rohe. Hans Knolls ursprungliga tanke var att importera europeiska möbler till USA men på grund av kriget satsade han istället på en egen, inhemsk både design och tillverkning. Florence och Hans gifte sig 1946 efter att hon, tre år tidigare, börjat arbeta i företaget som hon också blev delägare i.
KÖTT OCH POTATIS. Knoll Associates växte snabbt och kom att bli känt som en ”internationell förmedlare av modern stil och design”. Avdelningar som Knoll Planning Unit, specialiserade på kontorsplanering och -inredning, samt Knoll Textiles, fick mängder av prestigefulla uppdrag. Florence Knoll var som ansvarig alltid noga med hur bitarna passade in i helheten – rummet, golvet, arbetsplatsernas möblering och placering, byggnaden i sig. Fanns inte exakt den möbel hon vill ha, ritade hon den själv. Hon beskrev sina alster som ”kött och potatis” – ett slags basmat bredvid andra formgivares mer iögonfallande design, dessa blivande ikoner som producerades av Knoll. Som Eero Saarinens Womb och Tulip-fåtöljer, Mies van der Rohes Barcelona-dito, Marcel Breuers Wassily Chair och Harry Bertoias stålnätskollektion.
Efter en tragisk bilolycka 1955, då Hans Knoll omkom, tog Florence över ledningen och fortsatte formge en rad klassiker till Knolls sortiment. Utöver soffor också bord, byråer och stolar. Fem år senare drog hon sig tillbaka som chef men arbetade fram till 1965 som ansvarig för företagets designavdelning. Hennes bidrag, både till företaget Knoll och till det samtida designområdet kan inte nog understrykas.